Chapter five
Jag satt i väntrummet och stampade otåligt med fötterna i marken, jag hade aldrig gillat att vara i sjukhus.
Bara synen av människor gjorde mig nervös, jag ville bara bort. Men jag kunde inte svika Melissa.
Jag väcktes ur mina tankar när min mobil plingade till.
From Zayn
'' Where are u man?Party tonight remember...? ''
Fan också, jag ville inte lämna Melissa. Men mitt rykte var i detta fallet viktigare än henne, jag kände inte ens tjejen.
To Zayn
'' I'm on my way, wait for me outside? ;) ''
Jag reste mig upp ur soffan jag suttit i, och sträckte på mig lite lätt innan jag gick därifrån, mot festen.
När jag vaknade upp, kom jag först inte ihåg någonting, alltså ingenting. Sen sa det pang och alla mina minnen jag haft i livet snurrade runt, runt. Plötsligt fick jag svårt för att andas, jag hostade i hopp om att få tillbaka luften, men det blev bara värre. Jag blev omringade av massor av sjuksköterskor, men jag ville bara bort. Jag blundade så hårt jag kunde och försökte somna, men det gick inte med allt prat omkring mig.
Stay with us, Melissa.
It's gonna be okay.
Melissa can you here me?
Melissa, we're not dangerous, open your eyes.
It's okey sweetheart.
Till slut orkade jag inte mer och öppnade långsamt ögonen, och möttes utav en, två, tre, fyra, fem ögon som tittade ner på mig. Jag kom också på att jag borde ha varit borta länge nu och att min pappa, skulle vara riktigt arg när jag kom hem, ännu en andledning att inte komma hem.
Jag försökte i ett desperat försök att sluta ögonen igen, och somna. Men det gick inte.
några timmar senare
Jag vaknade, tittade mig omkring. Vita väggar, överallt.
Jag var ensam, var jag död? Men då kommer en mörk gestalt in i rummet, jag kan urskilja att det är en man, brunt hår. Jag ser nu att det är Liam, vad gör han här?
I feel so sorry for you. sade han, när han var precis över mig och kollade på mig.
You don't know how it is. mumlade jag tillbaka som svar.
Han nickade och satte sig på en stol bredvid mig.
Do you need anything? Water?
Jag kände hur det plötsligt stack till i halsen, och jag kände hur törsten tog över munnen, och nickade mot honom.
Han skyndade iväg, och kom efter någon minut tillbaka med ett vattenglas i handen.
Han räckte det över till mig, men när jag tog tag i det började jag skaka och höll på att tappa det, innan Liam fångade upp det.
Well, I can help you drink. Han flinade lite sött åt mig, sedan höll han vattenglaset nära min mun och jag klunkade i mig det som fanns.
Wow, you were thirsty, want some more? Han flinade ännu en gång, och jag kände mig obekvämd med det.
Jag nickade nej, som svar och han satte ner vattenglaset på bordet.
My dad, he will kill me! Jag kände hur gråten började i halsen, fast sen kom jag på det. Varför berättade jag allt för honom? Jag kände inte honom och han hade bara gjort dåliga saker mot mig, och så kom jag och tänka på det han sa. Att det fanns bilder på mig på internet. Swoosch sa det och plötsligt mindes jag James, svår att glömma menmen. Han var den enda som mot min vilja hade tagit nakenbilder på mig, fast det hade jag lådsas inte märkt. Jag hade varit ihop med honom i 3 år, 3år av misshandel och våldtäkt. Men vi flyttade, men han tyckte inte om det. Och blev fruktansvärt arg, det kan vara en orsak.
Jag blev trött utav allt tänkande, och utan att jag märkt det föll jag i en djup sömn.
Det var mörkt, jag var inte kvar på sjukhuset. Jag hade blivit hämtad av min pappa, men jag var.. Jag var ovanligt sömnig, drogad. Han slog mig, men jag kände ingen smärta. Liam stod där i sidan, han skrattade. Med alla andra i skolan, dem skrattade åt mig. Av att jag blev misshandlad av min egen pappa. Jag var naken, dem skrattade ännu mer. Och skrek elaka saker. Jag kunde inte skrika, hela mitt liv var en mardröm.
Jag vaknade, det var en dröm. Jag kollade mig omkring, bredvid mig satt Liam, han sov. Allt var alltså lugnt. Men jag ville inte sova, inte mer. Aldrig mer.
Trackback
