Hon visste att när hon kom hem, skulle hennes pappa sova, det gjorde han alltid.

Tyst öppnade hon den röda dörren till det stora vita huset, den gav ifrån sig ett ljud.

knarr, jag stängde fort igen dörren och sparkade av skorna för att gå till mitt rum.

Mitt rum var nere i källaren, det var kanske inte drömrummet, men jag var väl nöjd.

Jag slängde väskan på golvet och kastade mig i sängen. 

När jag bara legat och slappnat av ett tag, så kände jag hur min mage började kurra.

Jag reste mig ur sängen och gick med tysta steg upp i köket, med händerna hårt placerade mot handtagen på skåpen öppnade jag försiktigt. Ingen mat, jag kollade i kylskåpet, och dem andra ställena där det skulle kunna finnas mat. Ingen mat, ingen mat, ingen mat. Jag suckade högt, men förde handen mot munnen fort och var orolig för att jag varit för högljudd. När jag inte hört hur någon grymtat efter mig eller hört fotsteg, gick jag mot dörren och tog på min dunjacka och öppnade dörren, och stängde efter mig.

Eftersom vi bodde ganska nära byn, så tog jag den snabbaste vägen, som var genom skogen. När jag hade gått en bit hörde jag plötsligt röster, åh nej. Jag fortsatte gå men i lite raskare tempo, denna gången. Rösterna var inte lika tydliga längre, men av vad jag hörde var dem påväg mot det håll jag gick. 

När jag äntligen såg öppningen av skogen andades jag ut tungt, och gick lite mer avslappnat.

Affären låg precis efter korsningen, och jag kom dit fort.

Ett högt diiingdong hördes när jag klev in genom dörren, med raska steg gick jag mot hörnan där bröd fanns, och snappade fort åt mig ett litet brödpaket i min stora dunjacka. Jag gick vidare mot pålägget, men eftersom jag hade en tjuga i fickan fick jag skuldkänslor och tog ett mjölkpaket och gick mot kassan.

- Hello, Mel. 

- Eh, hello. När jag hörde hur mitt stämband började skaka, tog jag ett djupt andetag och koncentrerade mig på att inte verka för nervös.

Jag räckte fram min tjuga, och fick tillbaka växeln innan jag fort gick ut från affären.

Det bästa med att bo i en sån här liten by, är att småaffärerna inte har något larm om någon tar något, därför tar jag alltid härifrån.

Den enda andledningen till att jag tar saker är igentligen för att min pappa, inte ger mig mat, och jag måste själv få tag i pengar.

När jag gick hem ifrån affären, hände inget märkvärdigt och det gick ovanligt fort att ta sig hem.

När jag kommit innanför dörren, började min mage låta igen och jag gick in i köket för att ta fram mackorna. Jag tog fram en kniv och bredde ut smöret på mackorna, och la på pålägget som jag sedan tog med mig ner på rummet.

Jag gick fram till den spruckna spegeln och studerade mig själv. Orden upprepades i mitt huvud, hela tiden. You're so ugly, people don't want you to exist, go fuck yourself, hope u die, ugly whore. Där sprack det.